Den senaste veckan har det ryktats om en enastående tur som en föragångare i våra kretsar en gång gjort.
Turplaneraren insåg det epokgörande och ville följa i hans fotspår. Som en erindran och hågkomst av hans insatser för vår ädla verksamhet i Selmas omgivningar.
Buss var beställd. Vi landade i Frykstad. Lagom temp och av den förabådande snön såg vi intet.
Nederfryken är inte stor och vips var vi i Nilsby. Inte fattar jag hur man kan planera turer inför dessa sträckor och dessutom greja rätt vind. Det gick fort.
Vi kunde inte åka under bron. Det gjorde inget.
Vi höll ihop till Sunne. Bussen väntade vid Kolsnäs.
Kort tranfer till Frykenstrand.
Oj vad det gick. För lätt åkning kan man i efterhand tillägga. Övermod vad gäller fart och styrka i ben.
En kamrat for, småpratandes, in i en för massiv snö vall och gjorde sig illa.
I kommentarerna i bussen hem prisades allas beredskap att hjälpa till. Doktorn stod närmast den skadade. Vidskydd ordnades. Larm fixades. Ambulansen kom och vi fortsatte. (Budskap kom till oss sedan att ingen allvarlig skada skett).
Råkar forerades. Snö vallar undveks. Allt i hög fart i medvinden. Ben blev stumma.
Så hände då nästa bitterhet.
Skena i spricka. Fart. Vind i ryggen och tråkigheter i foten.
Torsby sjukhus. Ont.
Brott.
Skruv och gips väntar.
En härlig tur med lite bitter eftersmak då kamrater gjort sig illa.

Mål i sikte.

Alla var vi dock nöjda att ha fått förmånen att åka denna klassiska sträcka i Värmland.
Nu har vi gjort Hagfors-Karlstad. Kil-Torsby.
Olov! We want more!!!