Vid Norrstrandskyrkan samlades ett 40-tal skridskosugna personer. Under Björn Lagerbäcks proffsiga ledning fördelades vi i lämpligt antal bilar och dirigerades till en grillplats med väl tilltagen parkering vid Stor-Älgsjöns norra ände (om nu en sån knorvlig sjö kan sägas ha någon ände). Där delades gänget i två grupper - 14 personer valde att åka med mig och Yngve i en lite snabbare grupp (grupp 4-tempo enligt min bedömning). Solen sken, isen var svart och blank, ner mot sydost glimmade öppet vatten, så vi styrde kosan österut längs norra stranden. Livet lekte, lyckan pirrade i kroppen! Första delmålet var att vid sjöns östra ände ta en liten promenad till nästa sjö - Sävsjön/Bosjön - där gårdagens rekognosceringskommitté skådat alldeles blank och bärig is.

I rena åkglädjen missade vi (jag) ett par hållplatser, och landstigningen skedde i fel vik. Detta ledde till en lite längre promenad (2 km) än vad som var meningen, innan vi kom till nästa sjö och 11-kaffet (som intogs kl 12). Då hade också en lite förarglig dimma smugit sig in över området. Men det är faktiskt lättare att läsa isen om man inte har solen i ögonen!

Isen motsvarade förväntningarna med råge, men när vi kom till Grytingen var den alltför tunn! Så det blev att planera om och fortsätta runt Bosjön. Ingen hade åkt där före oss! Det fanns inga spår i isen, knappast några sprickor som visade hur tjock isen var heller, och den belastning vi utsatte isskiktet för gjorde att det knakade och brakade på ett sätt som kan förorsaka magkittlingar även hos en ganska van åkare.

Promenaden tillbaka till Stor-Älgsjön blev inte lika lång, men lite noggrannare kartstudier kunde ha gjort den ännu något kortare. Värt att komma ihåg till nästa gång.

Tillbaka på Stora Älgsjön fortsatte vi varvet vi påbörjat på förmiddagen. Ända tills isen blev för tunn, då fick vi tricksa oss över sjön till norra sidan igen och kom så småningom tillbaka till bilarna en stund före Korrens grupp (som hade kostat på sig en andra fikapaus). Under den här delen av turen tittade solen fram en stund igen genom dimmolnen och skapade en alldeles förtrollande stämning när vi på ett glest led korsade sjön på den svarta, sprickfria isen.